Filmanalys av Interstellar

Filmen handlar om Cooper som ska åka upp till rymden och hitta en planet som en ny generation mänsklighet kan leva på. Jorden är förstörd på grund av alla utsläpp. Nu består luften till mestadels bara av kväve och Coopers dotter Murph kommer att vara den sista generationen som lever på jorden. I rymden åker Cooper tillsammans med Dr Brand in i ett maskhål och letar efter nya planeter.  De funderar över om de ska skapa en helt ny uppsättning av liv på en annan planet eller rädda människorna som finns kvar på jorden. Problemet är bara hur de ska hinna med det sista alternativet när tiden där borta inte är densamma som tiden på jorden.

Cooper är en person som inte ger upp så lätt. Även i de svåraste stunderna tänker han inte ge upp och bara dö, han har en stark vilja och en stor överlevnadsinstinkt. I filmen berättade de att hoppet om att vi får träffa människorna vi älskar är det som håller oss vid liv. Det är det som driver oss framåt och det är det som även kommer att rädda oss i svåra situationer. Till exempel släppte Cooper aldrig taget någon gång. Han ville och skulle tillbaka till jorden, tillbaka till sina barn Murph och Tom. Cooper är också väldigt modig som person. Ett exempel på det är när han ska åka tillbaka till jorden och fortsätter att köra rymdraketen fastän alla stenblock håller på att träffa honom och raketen. I början såg jag Cooper som en trött person. Jag tror att han kände att han inte riktigt hade uppnått det han ville i livet, och var deppig på grund av det. Han ville göra någon skillnad i världen. Murph är väldigt ledsen när Cooper ska på sin rymdresa, hon kunde såklart inte följa med. Hon blir väldigt förtvivlad och vill inte riktigt säga hejdå till honom. Det kan bero på att Murph är väldigt envis. Hon vill någonting så mycket, men ibland blir det bara inte som hon vill. I början av filmen var hon optimistisk, men sedan tappade hon det lite när hon blev äldre och insåg att Cooper inte skulle komma tillbaka.

Filmen utspelar sig i framtiden, då jorden nästan är helt förstörd. Det är smuts och damm överallt och det går inte att andas normalt. Barnen får förstörda lungor. Cooper, Dr Brand, robotarna TARS och CASE samt andra astronauter som följde med och dog under filmen befinner sig i rymden i en annan galax. De besöker Millers planet där miljön är farlig. Där inträffar tsunamis ständigt och tiden är inte alls densamma som på jorden, den går mycket långsammare. De befinner sig även i Dr Manns planet och där är miljön kall och blåsig. I rymden är det fridfullt, det händer inte så mycket där. I slutet var filmen sorglig, med tanke på att Murph hade blivit väldigt gammal, men jag tycker att skaparna av filmen har gjort det sorgliga på ett bra sätt. Det blev ett lyckligt slut ändå när Murph, som råkade vara mycket äldre än Cooper, äntligen fick träffa honom. Filmen skulle kunna hända i verkligheten, men den skulle inte kunna hända just vid den här tidpunkten som vi lever i idag. Vi har inte den utrustning som behövs för att till exempel åka in i ett maskhål. I framtiden däremot kan det hända. Än idag är inte jorden förstörd, men den kommer kanske att vara det i framtiden.

Filmen är ett drama och konflikten i filmen är att de måste hitta en ny plats att leva på. De filmade scenen i slutet när någon skjuter en boll med ett basebollrack bra. De filmade skottet genom att de roterade kameran uppåt så att det syntes att den nya platsen de bodde på var rund. Det var även häftigt i scenen när de filmade från Coopers perspektiv då han vred på huvudet åt sidan och tittade på rymdraketen. Man kom in i filmen då och glömde bort verkligheten.

I filmen borde människorna klassas som onda eftersom att världen håller på gå under och det är på grund av dem. I filmen pratar de om att världen kan vara respektgivande och skrämmande, men att den aldrig är ond. En av astronauterna berättade att han saknade människorna på jorden. Han saknade att vistas kring människor och det kan jag förstå med tanke på att han varit helt ensam på en planet under en lång tid. Maskhålen tror de att någon eller några har skapat, någon varelse eller några varelser från högre dimensioner. I slutet såg Cooper Murph i någon annan dimension, och med det tror jag att filmskaparna vill säga att tiden bara är någonting som finns för att beskriva en handling. Att allting ändå händer fast det inte händer just nu, där du lever just nu.  

Jag tycker att filmen var väldigt bra. Jag tycker att den var spännande i stort sett i hela filmen. Den blev inte tråkig någon gång och man ville fortsätta att titta på den. Jag tycker att den kan vara viktig att se för oss människor. Att faktiskt tänka efter och uppskatta det vi har, inte bara människorna runt omkring oss utan även den värld vi lever i.