fredag 24 mars 2017

Bokanalys av "Hanna Mendels chans"

Jag har läst ”Hanna Mendels chans” av Suzy Zail. Originaltiteln är “The Wrong Boy”. Boken är översatt från engelska av Kersti Wittbom och gavs ut år 2012. Hanna Mendels chans är en ungdomsbok om tragiska livsöden från andra världskriget blandat med lite kärlek.

Boken handlar om en judisk flicka vars namn är Hanna Mendel. Hanna är 15 år, brinner för att spela piano och bor i ett getto i Debrecen i Ungern tillsammans med sin familj. En dag tvingas Hanna och hennes familj upp på en boskapsvagn med destination Auschwitz. När de anländer till Auschwitz-Birkenau skiljs familjen åt. Hanna, hennes mamma och storasyster Erika sätts genast igång i hårt arbete. På lägret får de ytterst lite mat och hon ser sig själv, sin mamma och syster tyna bort mer och mer för varje dag. Efter en uppspelning för lägerkommendanten några veckor senare blir Hanna hans pianist. Istället för att arbeta tillbringar hon dagarna i hans hus för att spela piano för hans gäster. Kommendanten har en son som heter Karl som Hanna faller för. Månaderna går på lägret och de kommer varandra närmare. Ryssarna befriar till slut lägret och Hanna kan återvända hem. Hon återförenas med sin syster Erika, men hennes mamma eller pappa syns inte till någonstans. Boken slutar med att Hanna skriver ett brev till en general och berättar vad hon har gått igenom samt ber de att frisläppa Karl som de har tillfångatagit.

Författaren har valt titeln ”The Wrong Boy” just för att Hanna blir kär i fel pojke. Hon vet att hon egentligen borde hata Karl eftersom han är son till den grymma och sadistiska kommendanten, men Karl är faktiskt annorlunda. Karl är inte som kommendanten och de andra tyskarna. Han behandlar henne inte som luft, utan han ser henne istället som en riktig människa. Ett exempel på det är att han tilltalar henne vid namn, det gör ingen annan på lägret. "Jag hatade lägret och jag hatade snöflingorna som fastnade på huvudet och droppade ner i nacken på mig. Jag hatade uppropen och jag hatade vakterna och soldaterna – men jag kunde inte hata Karl". 

Händelserna tilldrar sig under andra världskriget, från juni 1944 till maj 1945. Man vet att det är juni i början av boken eftersom en polis på gettot läser upp ett pappersark som lyder: ”På order av Ungerns kungliga regering, utfärdad i dag måndagen den 20 juni 1944, ska alla personer av judisk härkomst…”. Man kan även lista ut att det är sommar eftersom Hanna ska på sommarbal, dock åker hon aldrig på balen eftersom hon blir deporterad till Auschwitz-Birkenau. Det hinner bli höst, vinter och vår innan boken når sitt slut. Författaren beskriver det med ”Hösten gav vika för vintern och den bleka polska solen försvann bakom grå, tröstlösa moln” och ”Dagarna seglade förbi, de blev längre och ljusare och det sista av snön smälte bort”. Vid bokens slut vet man att det är maj eftersom det står ”Den tionde maj togs listan med de överlevandes namn ner. Erika och jag satt shiva den dagen”.

Händelserna utspelar sig först och främst på koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau i Polen och i kommendantens hus i närheten av lägret. Under bokens gång får man följa resan till lägret. Man får läsa om hur de marscherar från gettot till tegelbruket i Serly och därefter om den tre dagar långa resan i den fullpackade boskapsvagnen innan de är framme i Auschwitz. Man får läsa om den långa tiden på Auschwitz-Birkenau, när ryssarna till slut befriar lägret och Hanna blir frigiven och kan resa tillbaka till sin hemstad Debrecen, och till sist om tiden på Judiska föreningens samlingslokal i Debrecen där hon bosätter sig efter Auschwitz.


Familjen Mendel består av Hanna, Erika, mamma och pappa. Hanna har blont hår och blåa ögon (vilket är någonting som förvånar SS-soldaterna på lägret, enligt dem är det bara den ”ariska rasen” som ser ut på det sättet). Hon älskar att spela piano. Man kan verkligen känna hennes passion för musiken. När hon spelar försvinner hon in i musiken och glömmer bort allt annat. Då är det bara hon och pianot som existerar. När hon blir irriterad på det kommendanten sitter och pratar om i musikrummet börjar hon spela högre och hårdare på tangenterna. Hon använder pianot för att komma undan från verkligheten. Hanna har stora planer för framtiden, hon strävar efter att bli en berömd pianist. Hennes största idol är Clara Schumann och när hon blir stor vill hon bli lika känd som henne.
Hanna är osjälvisk som person. Hon delar med sig till Erika av maten som hon smugglar från kommendantens hus. Hon ger även kapon, det vill säga den som har i uppdrag att styra Hannas barack, extra mat för att hon ska behandla Erika bra. Till skillnad från Hanna är många av kvinnorna på lägret väldigt själviska. Om de exempelvis hittar en brödbit äter de upp den själva istället för att ge den till någon som skulle behövt den mer. Men de alla kämpar ju för sin egen överlevnad så jag kan på ett sätt förstå dem.
Genom bokens gång blir Hanna, på grund av det hon tvingas gå igenom, mer självständig. I slutet av boken klarar hon sig själv. Hon mister båda sina föräldrar så jag antar att hon inte har så mycket till val, hon måste klara sig på egen hand.

Erika, Hannas storasyster, tycker om att fotografera väldigt mycket. I början av boken är hon ganska trotsig av sig. Deras pappa säger till henne att hon inte bör ta med sin kamera i väskan till lägret, men hon gör det ändå. Hon fotar också SS-vakterna med kameran fastän hon vet att vakterna inte skulle gilla det. Ibland kan man tro att Erika är yngre än Hanna eftersom hon inte alltid tänker på att hon kan råka illa ut.
I början av boken är Erika noga med att de ska behålla sin mänskliga värdighet och inte bli som djur på lägret, men ju längre tiden går desto mindre orkar hon bry hon sig. Hon säger även i början av boken att hon ska göra allt som krävs för att de ska komma tillbaka hem till Debrecen. För varje dag som går tappar hon hoppet mer och mer och förlorar snart all sin livskraft. Erika blir bara sämre och sämre. De sista dagarna på lägret, innan hon tvingas ut på den så kallade dödsmarschen när ryssarna närmar sig lägret, är hon nästan död. Hon orkar knappt gå upp ur sängen. Hon skulle inte ha klarat många dagar till på lägret.  
I början av boken är det Erika som tar hand om Hanna, men i slutet av boken är det Hanna som tar hand om Erika istället eftersom att hon är så dålig. Rollerna blir ombytta eftersom att Hanna mår bättre än Erika. Hanna behöver inte arbeta ihjäl sig eftersom hon är hos kommendanten hela dagarna och hon har tillgång till extra mat i form av matrester (även om det är väldigt lite).
När Hanna nämner för Erika att hon har känslor för Karl blir hon irriterad och jag kan förstå att hon blir det. Människor kämpar för sitt liv medan Hanna går runt och tänker på en kille hela dagarna, och inte vilken kille som helst heller, utan en kille som hon inte alls borde gilla. Hanna känner sig själv som en förrädare, men på ett sätt kan ju inte hon hjälpa att hon är kär i honom och han är ju trots allt på deras sida. Han hatar det hans far sysslar med och hjälper till att smuggla mat till fångarna på lägret och så vidare. 

Hannas mamma är galen av sig. Förmodligen är det kriget som har gjort henne galen. Hon säger ofta fel saker i fel sammanhang. Till exempel när de skiljs åt från pappan vid Auschwitz-Birkenau börjar hon snacka om att Hanna måste klippa sina naglar. Hon är en kärleksfull mor, man märker att hon bryr sig väldigt mycket om Hanna och Erika. Hon är noga med att de ska följa sina drömmar och vara lyckliga i livet. Hon vill speciellt att Hanna ska fortsätta spela piano.
Hannas mamma tappar redan hoppet om livet från första början av boken. Hon vet vad som försiggår på lägret och vad som väntar henne och alla andra oskyldiga människor. Hon är äldre och förstår saker som inte Hanna eller Erika förstår. Exempelvis var Hanna inte medveten om vad nazisterna höll på med förrän i slutet av boken då ryssarna hade befriat lägret. Det är kanske därför Hannas mamma inte överlever, hon ser inte någon mening med att göra det.

Hannas pappa heter Samuel och är en urmakare. Eftersom de som sagt skiljs åt när de anländer till Auschwitz-Birkenau får man inte veta så mycket om honom förutom att han är väldigt skicklig med händerna.

Karl är kommendant Jaegers son som Hanna blir kär i. I början av boken kan man tro att Karl är kall, men senare i boken förstår man att han faktiskt har ett hjärta och bryr sig om andra. Han svarar till exempel inte när kommendanten eller någon annan pratar med honom och när Hanna spelar tittar han inte ens upp på henne, utan sitter bara vid sin stol och stirrar ner. Vid Hannas uppselning ger han henne inte ens en blick. Eftersom han beter sig på det sättet kan man också tro att han tycker illa om Hanna och judar. Hanna trodde exempelvis att han hatade henne och bara såg henne som en ”smutsig jude”. Men det visar sig senare att han inte alls gör det, han hatar det hans far gör mot judarna och tycker att allt det han gör är för hemskt för att vara sant. När hon satt vid flygeln har han hela tiden betraktat henne. Han ritade till och med av henne när hon satt vid pianot. Hanna vet då att han har sett henne hela tiden, hon har inte varit osynlig.
Precis som för Hanna betyder musiken mycket för honom. Han gillar att sjunga väldigt mycket, men eftersom att han är ganska blyg så sjunger han helst inte för andra. När hans pappa ber han sjunga för honom och gästerna vill han inte riktigt. Han och hans pappa, kommendanten, har inte en så kärleksfull relation. Karl är ständigt sur på sin pappa, men det är förståeligt med tanke på vad kommendanten gör mot andra människor och hur hemsk han faktiskt är. Karl är också alltid envis och tjurig mot honom. Kommendanten tror att det är kriget (att de håller på att förlora) som gör honom så olycklig, men så är inte fallet. Det är den fruktansvärda kommendanten som är orsaken till han beter sig på det viset. Han dödade den förra pianisten innan Hanna bara för att hon hade spelat en fel ton. Om han skulle se Hanna eller någon annan ta av hans mat i huset skulle han döda dem på direkten. Man beskriva det som att kommendanten är väldigt sträng av sig. Det som kan ha gjort han till den han är kan vara bortgången av hans fru Hilde, Karls mamma. Jag tror att det förändrade honom. När han nämner henne, i slutet av boken, blir han plötsligt inte sig lik. ”Han talade med en röst som lät som om den kom långt bortifrån, som om orden kom från en plats djupt inne i honom, en plats som han sällan besökte”. Han hårdnade efter förlusten av henne.
I slutet av boken framgår det att Hilde älskade att spela piano. Då förstår man direkt varför kommendanten är så noga med att ha någon i hans hus som spelar piano.


Hanna tappar aldrig hoppet som hennes mamma och Erika gör. Det som ger Hanna livskraft är musiken, med musiken kan hon som sagt försvinna från verkligheten och glömma bort allt annat. Hon har tur som vinner pianouppspelningen och får göra det hon älskar. Hon blir verkligen överlycklig när hon får sitta vid en flygel igen.
Något annat som ger Hanna hopp trots eländet runt omkring henne är Karl. På kvällarna längtar hon tills morgondagen då hon för träffa honom. Karl gjorde hennes tid på lägret lättare. Hon ser verkligen framemot dagarna i kommendantens hus. I kommendantens hus finns två saker som hon älskar; pianot och Karl. Om hon inte hade träffat honom eller haft möjlighet att spela piano tror jag att hon också hade tappat hoppet precis som Erika och hennes mamma gör. Hon hade blivit deprimerad och hon hade inte peppat Erika till att fortsätta kämpa. Då hade Erika inte klarat av tiden på lägret lika länge som hon gör. Hannas positiva inställning behövs för bådas överlevnad. 


Boken är skriven i jag-perspektiv. I boken får man följa Hanna och hela tiden får man veta vad hon tänker och känner och hur hon upplever sin omvärld. Berättelsen är återgiven i kronologisk ordning och berättas i dåtid.

Boken är dyster. På lägret är stämningen alltid allvarlig och kvinnorna på lägret är oftast på dåligt humör. De är mycket avundsjuka av sig. De är avundsjuka på Hanna som får vara borta hela dagarna och spela piano när de själva tvingas utföra en massa slitsamma och meningslösa arbeten. Hon får därför en del sura blickar samt ett antal kommentarer när hon kommer tillbaka till baracken på kvällarna. Kvinnorna behandlar varandra dåligt på lägret, de hånar varandra och beter sig som skit. Stämningen skulle jag beskriva som väldigt otrevlig.

Miljön beskrivs med detaljrikedom och jag skulle beskriva språket som variationsrikt, uttrycksfullt och målande. Jag får verkligen en bild av hur det ser ut på lägret eftersom författaren ger så detaljerade beskrivningar. Jag skulle säga att miljön är väldigt verklighetstrogen. Under andra världskriget levde judarna under usla förhållanden och detta skildras bra i boken. Författaren beskriver exempelvis hur hemska sovplatserna var: ”De bestod endast av träplankor och mellanrummet var så lågt att det inte skulle gå att sitta upp utan att skrapa huvudet i bräderna ovanför”. Författaren ger också en bild av den förfärliga baracken: ”Det fönsterlösa rummet såg ut som insidan av en lada och luktade hund. Väggarna var kala och golvet smutsigt”.


Suzy Zail har skrivit boken i syfte att lära ut om Förintelsen och att förhindra en upprepning av det som hänt. Budskapet är att vi ska aldrig ska glömma allt det fasansfulla som hände under andra världskriget, och det kommer vi inte göra om vi läser och är medveten om det. Det är inte lätt att förstå Förintelsen, men som Suzy Zail själv skriver är det viktigt att vi försöker förstå. Jag tycker att hon uttrycker sitt budskap väldigt bra i detta stycke: ”Jag gör inte anspråk på att förstå hur det kändes att befinna sig i Birkenau. Jag tror inte att någon som inte själv upplevt det kan föreställa sig hur fruktansvärt det var. Men det är viktigt att vi försöker förstå. Genom att läsa historieböcker och memoarer, genom att tala om Förintelsen och genom att skriva om den kan vi förhoppningsvis förhindra att något liknande händer igen”.

Berättelsen i sig är inte sann, men det hade den kunnat vara. Jag finner den väldigt verklighetstrogen med tanke på att alla platser fanns på riktigt. Koncentration- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau existerade, likaså gettot i Debrecen och tegelbruket i Serly. Doktor Mengele som nämns i boken fanns på riktigt och en hemsk kommendant som Jaeger samt en orkester som tvingades spela vid huvudgrindarna i Birkenau.

Boken har verkligen gripit mig. Jag förstår bättre nu, efter att ha läst boken, hur det var att vara jude under Förintelsen. Hur hemskt det måste ha varit att bli fråntagen alla ens rättigheter, lämna sitt hem och bli tvingad upp på en boskapsvagn och inte ha någon som helst aning om vart man är på väg. Många av dessa människor trodde att de skulle få komma till ett bättre ställe, det var förfärligt. Något jag har lärt mig av boken är att de personerna som överlevt Auschwitz aldrig kommer bli desamma igen. De har varit med om riktigt fruktansvärda saker som de aldrig kommer att glömma. De hade kanske överlevt, men de var inte fria. De var märkta för livet. De skulle för alltid vara märkta med ett fångnummer på underarmen.

Jag rekommenderar boken starkt, vare sig man vill lära sig lite mer om Förintelsen eller läsa en bra kärleksbok. Den är absolut läsvärd!
Bildresultat för hanna mendels chans

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar